Stigmännen är en otrevlig klubb med osunda värderingar
där alla inte får vara med
-- HEMA-profilen Carl Ryrberg, 4:e september 2014
Stockholms Stigmän grundades 2006 av en handfull
grofwa swin som ville slåss med sina kamrater, utan att behöva foga in sig
i ledet av lydiga lärjungar till en allvetande mästare, betala dyra
pengar för att få rätten att visa sig värdig att bära ett
bälte med finare färg, eller annat som distraherar från själva
leken.
Stigman betyder stråtrövare eller fredlös, men vi
är milda och laglydiga, och inte alls bara män. Namnet syftar på de
ursprungliga stigmännens uppror mot kvävande organisationer, rigida
strukturer och giriga lärare, för att uttrycka sig dramatiskt.
(Svenska HEMA-förbundet och ett antal HEMA-föreningar runt om i Sverige
drivs ideellt och i god demokratisk ordning. Vi är förtjusta i dem,
men har hittills valt att inte organisera oss.)
Alla stigmän är lika, men vissa stigmän är mer lika
än andra. Vi praktiserar ett slags "de högljuddas diktatur", där
stigmän som tycker sig ha goda idéer förtrycker de mer tystlåtna. För
att genomdriva en förändring snör man på sig en koskälla och drar
iväg i en ny riktning, med förhoppningen att någon följer efter.
Vi tränar vad vi vill. I korthet innebär det att vi
träffas och slåss, utomhus, i alla väder. Det mesta vi gör passar in
under paraplybegreppet HEMA, historisk europeisk kampkonst, men vi är
inte särskilt ortodoxa. Ingen blir arg om någon råkar smälla in ett
judohugg i en långsvärdsduell. Några av oss läser historiska manualer
och försöker lära oss slåss som man gjorde i Europa under medeltiden,
renässansen eller i svenska krigsmakten på 1800-talet. Andra vill bara
vara med och hugga loss med svärd. Båda varianterna fungerar bra och en
manualkrigare kan lära sig mycket av att slåss med en slugger och vice
versa.
Att slåss utomhus ger råg i ryggen. Skiftande
underlag som blött gräs, lera, djup snö och is är utvecklande för
balansen. Kolmörker eller lågt stående sol i ögonen ger en ny dimension
åt fäktningen. Dessa fördelar upprepar vi som ett mantra när det
är så kallt att det gör ont i händer och fötter, eller när
vi mödosamt reser oss efter att ha blivit nedsparkade i en till hälften frusen
vattenpöl. Det är sant att det är karaktärsdanande och nyttigt, men
lika viktigt är att det är billigt och enkelt.
Vår träning består nästan uteslutande av sparring.
Eftersom vi bara tränar en eller två gånger i veckan koncentrerar vi oss
på att slåss. Styrke- och konditionsträning är nyttigt, och det
är ingen nackdel att vara stark, smidig och stilig, men det är inte något vi
ägnar vår gemensamma tid åt. Vi har ingen formell instruktör, och ingen
undervisning i vanlig mening, men delar gärna med oss av kunskaper och
erfarenheter.
Nybörjare får vara med och sparras från början.
Vi försöker anpassa sparringen så att vi ger åt var och en efter
förmåga, för att kortsluta en känd fras. Det innebär att en mer
erfaren fäktare inte satsar 100% på att på enklaste sätt
tillintetgöra nybörjaren, utan istället sänker tempot och varierar
mellan pedagogiska, enkla attacker, för att lära ut, och mer avancerade, för
att lära sig själv. Målet är att båda ska ha roligt och
lära sig något. En energisk knatte kan vara en lärorik utmaning även
för en erfaren fäktare, om man anpassar tempo och mål. Många klubbar
ser hellre att nybörjarna nöter in korrekta tekniker innan de börjar sparras,
för att inte lära in felaktiga reflexer som är svåra att vänja
sig av med. De har säkert en poäng med det, men vi har inte sett att det skulle
vara ett problem, och det är roligare att slåss än att torrfäktas.
Det gör ont att få stryk. Vi slår gärna löst
på nybörjare, men förr eller senare höjs intensiteten, och då
kan det smälla till rejält. Allvarliga skador är ovanliga, men vi får
ofta präktiga blåmärken och sargade fingrar. Några sporras av det,
medan andra bara tycker att det är obehagligt. Det är helt normalt. Vår
träningsform passar inte alla.
Att prova på är gratis. Vi har en del avlagda skydd
och plastvapen som vi gärna lånar ut till nybörjare. Den som vill
fortsätta träna får sedan skaffa egna skydd och vapen. Vi har än
så länge ingen medlemsavgift, men tar tacksamt emot bidrag till den modesta
hyran för lokalen där vi förvarar utrustningen. Räkna med att
lägga ett par, tre tusen kronor på grundläggande
skyddsutrustning,
ytterligare 1500-2000 kronor för fäktjacka och 2000 kronor per vapen.
Mannen med käpp i vår logga heter A C Cunningham
och bildens förlaga kommer från hans bok "Käppen som vapen" (The Cane as
a Weapon), utgiven 1912.
Kampkonst, stridskonst, kampidrott och kampsport är
besläktade och överlappande begrepp. Varje stigman bestämmer själv
vilken inriktning träningen ska ha. Vi har valt ordet kampkonst för att
beskriva vår verksamhet, eftersom Svenska HEMA-förbundet använder det i
sin definition av HEMA.
Vår hemsida är trång och gör ont i ögonen,
men som en vis gammal stigman uttryckte saken: "Varför ska allt vara
lättläst och färdigtuggat? Det gör ont att slåss, varför kan
det inte vara lite obehagligt att läsa vår hemsida?"
Regel
För att göra det enkelt har vi bara en regel: Man skall vara en god kamrat.
